1. Spår av liv I
Traces of life I

Alexandra Sandbäck
Samling av föremål, collage
Collection of objects, collage

2. Spår av liv II
Traces of life II

Jacob Hagman (Christa Friberg, Hannes Friberg, Carolina Mannström)
Tryck på papper
Print on paper

På svenska:

Alexandra Sandbäck: Det har varit något andäktigt över arbetet i Musikcentralen sedan Jakartes konstnärsgrupp Shapes and spaces temporärt tog över i oktober. Lokalen till synes tömd, men ändå var luften full av tobaksrök från en förgången tid, och alla ytor täckta av ingrodd smuts. Som en enda stor canvas fylld av spår av något. Liv? Kulturhistoria? Möten, ensamhet?
Det kändes konstigt att just vi skulle städa lokalen. Inte familjemedlemmar. Inte de som köpte lokalen och tömde den. Inte de som köpte lokalen efter det. Utan vi – konstnärerna. Det blev vår roll att tvätta bort de sista spåren av människoliv, och av en kulturell institution.

Man kunde förstås hålla en historisk utställning om Musikcentralen och Lillqvists arv genom att samla in en del saker som spridits för vinden, genom att sammanställa berättelser av människor. Men vad händer om man ser de sista spåren av liv utan kontext? Eller med den helt individuella kontext man har skapat baserat på sina egna besök i lokalen, eller av historier man hört någon annan berätta?

Vi har vördnadsfullt plockat upp de sista föremålen, de sista lapparna med text, de sista rutorna film. Skatter utan värde, men också ovärderliga. Jag har sammanställt en samling av de skatterna med varsam hand och de visas i vår utställning.
Men ändå kändes själva tvättandet som det allra sista steget. Även om lokalen ska renoveras, och det då om inte förr blir något helt annat av en historisk kulturinstitution, så är de fysiska spåren bundna i smutsen tills man tvättar bort den.

Jacob Hagman presenterade en idé om att tvätta ett föremål eller en lokal och att trycka konst av smutsen. Det kändes som det perfekta verket för att föreviga vårt korta omhändertagande av Musikcentralen, och att binda ett långt arv i något handfast. Tillsammans med Christa och Hannes Friberg, och Carolina Mannström tvättade Jacob en del av lokalen och han tryckte sedan konstgrafik av de sista spåren av liv. Smutsen transporterades från en yta till en annan, och transformerades därför till något annat. Den smuts som låg tung över lokalen lättade och svävar nu i fönstret som ögonblicksbilder av något
som inte kan kläs i ord.

Jacob Hagman: Varför använda smuts? Varför inte använda smuts? När man byter ut traditionella material till något okonventionellt skapas automatiskt andra värderingar och tankar, vilket oftast är avsikten. Så, smuts, fel material på fel ställe? Jo, och ett av de många spår vi sätter på vår omgivning. Spår av vad? Existens, människor, de som använt platsen och orsakat smutsen, städarna som gör spår genom att ta bort spåren och i detta fall konstnärerna som tagit denna smuts och fört över den till ett konstverk.

In english:

Alexandra Sandbäck: There has been something sacred about the work in Musikcentralen since Jakarte’s artist group Shapes and spaces temporarily took over in October. The space was seemingly emptied, but still the air was full of tobacco smoke from a time long gone, and all surfaces were covered with ingrained dirt. Like one big canvas filled with traces of something. Life? Cultural history? Meetings, loneliness?

It felt strange that we were the ones cleaning the space. Not family members. Not the ones who bought the premises and emptied it. Not those who bought the premises after that. No, it was meant to be us – the artists. It became our role to wash away the last traces of human life, and of a cultural institution.

Of course, you could hold a historical exhibition about Musikcentralen and Lillqvist’s legacy by collecting some things that have been scattered to the wind, by compiling people’s stories. But what happens if you see the last traces of life without context? Or with the completely individual context you have created based on your own visits to the shop, or from stories you have heard someone else tell?

We have reverently picked up the last objects, the last pieces of text, the last frames of film. Treasures without value, but also priceless. I have compiled a collection of those treasures with a gentle hand and they are displayed in our exhibition. But still, the actual cleaning felt like the very last step. Even if the space is to be renovated, and then if not sooner it will become something completely different from a historical cultural institution, the physical traces are bound in the dirt until it is washed away.

Jacob Hagman presented an idea of washing an object or a room and printing art from the dirt. It felt like the perfect piece to bind our short stay into art, and to tie a long legacy into something tangible.

Together with Christa and Hannes Friberg, and Carolina Mannström, Jacob washed
part of the room and he then printed art graphics of the last traces of life. The dirt was transported from one surface to another, and therefore transformed into something else. The dirt that lay heavy over the room lightened and now floats in the window like snapshots of something that cannot be put into words.

Jacob Hagman: Why use dirt? Why not use dirt? When you replace traditional materials with something unconventional, other values and thoughts are automatically created, which is usually the intention. So, dirt, wrong material in the wrong place? Yes, and one of the many traces we leave around us. Traces of what? Existence, people, those who used the place and caused the dirt, the cleaners who make traces by removing the traces and in this case the artists who took this dirt and transferred it to a work of art.

3. Naturen klarar sig nog, men hur är det med oss människor? I

Christa Friberg
Installation; hittad sko, mossa, sammetstyg från Musikcentralen, UV-lampa, objekt
Installaatio; kenkä, sammal, samettikangas Musiikkikeskuksesta, UV-lamppu, objektit

Olen aivan varma siitä, että luonto tulee pärjäämään täydellisesti ilman meitä ihmisiä. Me teemme alinomaa elämässämme kelvottomia suunnitelmia, huonoja päätöksiä ja vääriä valintoja. Mietimme rooliamme yhteiskunnassa, luonnossa, maailmassa ja taidenäyttelyssä. Ei ole kärpäsellä epäselvää tehtävistään, ei tee voikukka elämänsä aikana vääriä päätöksiä, ei liiku kuu huonoon suuntaan.

Olemmeko niin vieraantuneita luonnosta, ettemme hahmota luontoa kokonaisuutena, johon itse kuulumme vain pikkuriikkisenä osana.

Löysin iltakävelyllä kengän. Se on lojunut paikallaan hyvän tovin, siinä kasvaa sammalta saumojen läpi. Noukin jätteen paikaltaan ja päätän yrittää pitää sammalet elossa ja auttaa sitäpilkkomaan ihmisen jälkeensä jättämää. Voi olla, ettei yritykseni onnistukaan, ja kengän maatuminen olisi edennyt luonnon hoitamana paljon paremmin.

Du som besökare får gärna försöka hålla min installation vid liv genom att vattna med den gamla parfymflaskan. Vattnet är utspätt med eau de cologne för att göra hjälpen än mera dyrbar.

Olet vierailijana tervetullut yrittämään pitää installaationi elossa kastelemalla vanhalla hajuvesipullolla. Pullossa on myös vähän hajuvettä, jotta apu olisi entistä
arvokkaampaa.